Ett steg för stoltheten - de bästa queer-föreställningarna i West End

Slave Play

Om du är på väg att slappna av, gör det inte. Denna pjäs, skriven av den produktive konstnären Jeremy O. Harris under hans tid vid Yale, är en i alla avseenden oroande berättelse. I tre akter tar Jeremy oss med på en resa genom berättelsen om tre interrasiska par och deras experiment med sexuell prestationsterapi från tiden före inbördeskriget. Även om ett av paren visserligen lever i en homosexuell relation, så utforskar även den övergripande berättelsen frågan om sexuellt samtycke, leker med gränserna för vad som anses vara lämpligt sexuellt beteende och väver skickligt in historien om sexuella övergrepp mellan herre och slav i det förslaveri-Amerika som föregick avskaffandet av slaveriet.

O. Harris, som själv identifierar sig som homosexuell, har låtit sina egna upplevelser prägla berättelsen och har belyst de känsliga teman med hjälp av en skarp blick på verkligheten. Pjäsen har haft en avgörande betydelse på många sätt, inte bara för dramatikern utan för de svarta och HBTQ-grupperna som helhet. Den första offentliga visningen i september 2019 var samtidigt starten för föreställningen ”Black out”. Trots att den 2021 fick rekordmånga 12 Tony-nomineringar lyckades den inte ta hem något pris. Lyckligtvis för O. Harris hindrade det inte att produktionen blev ett hett debattämne.

& Juliet

För den kanadensiske författaren David West Read är detta inte första gången han ger sig in i detta. Hans banbrytande serie, Schitt’s Creek, anses allmänt vara den heliga graalen när det gäller representation av HBTQ-personer inom mediebranschen. Men den här nyversionen av Shakespeares klassiska kärlekshistoria är annorlunda. Denna jukebox-musikal är ljus, sprudlande och precis allt man kan förvänta sig av en utvecklingsberättelse. Juliet är ingen dam i nöd som hänger från en balkong här, utan hon är på resa i Paris tillsammans med sina bästa vänner.

En av dem är May, en icke-binär karaktär som spelas av den trans-icke-binära artisten Justin David Sullivan. Produktionen lyckas inte bara utmärkt med att omtolka könsstereotyper, utan gör det dessutom med stor respekt. Deras resa mot självacceptans och att hitta sin röst skildras på ett vackert sätt genom spännande musiknummer. Det är inte bara popmusiken som kommer att glädja dig – föreställningen är verkligen inkluderande, med många medverkande team och medlemmar i produktionsteamet som identifierar sig utanför det binära könssystemet.

Jävla män

Joe Dipietros underbara pjäser bygger på en lika djärv klassisk pjäse från 1897, La Ronde, av Arthur Schnitzler. Trots den suggestiva titeln undviker manuset i stort sett explicit nakenhet; alla sexuella handlingar utspelar sig i mörkret. I stället fokuserar den på den känslomässiga resan för de tio männen som deltar i sexuella möten som hänger samman med varandra. Det centrala temat är den sexuella stafetten, som tar oss till en prostituerad, en soldat, en lärare, en student, en gift man, en finansman, en porrstjärna, en dramatiker, en skådespelare, en journalist och tillbaka igen. Varje karaktär är mångfacetterad och speglar ett brett spektrum av sexuella uttryck. Det finns också skillnader i hur deras relationer ser ut; medan vissa föredrar monogami, njuter andra av sin sexuella frihet. Under de drygt 14 år som föreställningen har spelats har den Tony-prisbelönade dramatikern sett till att hans verk förblir aktuellt. Och hans ihärdiga insatser har resulterat i en lättsam och uppriktig skildring av dejtinglivet under 2000-talet.

Tråkigt -

Ursula, den djävulska havshäxan, har länge betraktats som ett uttryck för trots mot HBTQ-gemenskapen. Det är välkänt att Disney snodde hennes utseende från den populära dragqueen Divine, utan att ens säga ”hur gick det?”. Denna musikaliska parodi är Daniel Foxx och den LGBTQA+-gemenskapens dundrande reaktion. Bland den långa listan av förorättade queer-karaktärer som har svartmålats på film är Ursula en legend. Och i denna underhållande musikalhit återtar hon sin tron som den hänsynslösa, hedervärda ikonen i stor storlek. Mitt i ett hav av glada havsdjur, roliga texter och en glamorös ensemble hyllar skaparna medvetet alla de queerikoner som kunde ha funnits. Och som om den campiga produktionen inte räckte, spelas Ariel själv av den karismatiska dragqueen River Medley (känd från RuPaul’s Drag Race). Ariels lustfyllda blickar, Ursulas hånfulla blickar – och publiken skrattar sig fördärvad!

Alla pratar om Jamie

I de flesta fall är det ofta svårt att hitta cheerleaders som är villiga att berätta sina historier. Men inte för Jamie Campbell. Den brittiska dragqueen, även känd som Fifi la True, tvekade inte att besöka producenter runt om i London tills hans berättelse presenterades i BBC:s Extraordinary Me-serie. Det var så Tom MacRae fick inspirationen till sin banbrytande musikal.

Redan som 16-åring har Jamie bestämt sig för att han vill bli dragqueen. Och trots att hans karriärrådgivare sa att det var orealistiskt, kämpade den unge Jamie vidare. Under sin resa mötte han mobbare, en före detta dragqueen, en besviken far och ett stelbent samhälle. Men hans kärleksfulla mamma och nära vän Pritti hjälper honom att övervinna oddsen. Denna charmiga musikal är ett bevis på att glädjen i att bli accepterad börjar hemma.

Sex -

Det är inte förvånande att många queerberättelser är nytolkningar av föråldrade berättelser. En av dem är berättelsen om Henrik VIII:s sex olycksaliga hustrur. Det sorgliga öde som drabbade var och en av dem – hjärtesorg, skilsmässa och halshuggning – låg till grund för denna komiska popkonsert. Drottningarna har störtat historien och intagit sin rättmätiga plats i kärlekens rike. Den Tony Award-belönade musikalen har i stor utsträckning queer-referenser, men lyckas utomordentligt bra när det gäller representation. En av författarna, Toby Marlow, identifierar sig som icke-binär, och produktionen är känd för att anlita queerartister. Men framför allt har det kreativa teamet, bestående av Lucy Moss och Jamie Armitage, har hyllats för att de har kritiserat patriarkala berättelser, främjat systerskap och brutit misshandelscykeln.

Förra årets favoriter –

Kinky Boots

Ett Tony-prisbelönt team, glitter, glamour och massor av kinky boots förenas för att spränga alla slags tak i denna succémusikal. Berättelsen kretsar kring Charlie, som kämpar för att rädda sin fars skofabrik med hjälp av den livliga dragqueen Lola.

Cowboys

Denna oväntade succé förvandlar det vilda Västern till en grogrund för sexuell uppvaknande. Männen har gått, och en icke-binär bandit är här för att rädda situationen. Tillsammans med kvinnorna bidrar de till att ifrågasätta könsnormer och sätter därmed igång en välbehövlig revolution.

Orlando

Sarah Ruhl har bearbetat Virginia Woolfs självbiografiska verk till denna spännande utforskning av könsidentitet. Huvudpersonen färdas genom det elisabetanska England och genomgår en häpnadsväckande förvandling, både vad gäller kön och känslor.

Bästa fiender

James Grahams karakteristiska politiska kommentarer lyser igenom i detta intensiva drama, som skildrar de djupgående mötena mellan en konservativ kommentator och en liberal, bisexuell författare i USA år 1968.

Es & Flo

Esme och Flo träffades för 40 år sedan och blev hopplöst förälskade. Men det hemliga paret står inför nya prövningar när Es får beskedet att hon lider av en obotlig sjukdom och Flo måste göra allt i sin makt för att rädda kvinnan hon älskar. De två kvinnorna kämpar för att fortsätta dela sina liv i kärlek, sorg och lidande.